Duke Ellington & His Orchestra at Carnegie Hall 1943
Joe Williams i The Blues
Black, som är den första delen av Black, Brown and Beige tar c:a 20-21 minuter att spela och de övriga, Brown och Beige är tillsammans något längre så att hela verket tar mellan 45 och 50 minuter att framföra, beroende på vilken version man lyssnar på. För en publik som var van att höra jazzorkestrar spela en standardrepertoar av 3 minuters-nummer, blev detta kanske lite tråkigt. Black blir genom sina motiv i slaveriet ganska tung musik att lyssna på, men bilden förändras när vi kommer till nästa avsnitt som då kallas Brown. Här ges en bild av afro-amerikanernas bidrag under krigen mot spanjorerna i Karibien (West Indian Dance), scener från amerikanska inbördeskriget samt därefter “the lighter attitude” som rådde ett tag därefter. Brown avlutas med The Blues (Ain’t Nothin’). Den sjöngs vid konserten av Betty Roché som vid tillfället var ny i orkestern. Ivie Anderson hade ju dragit sig tillbaka strax dessförinnan.
Om nu sinnesstämningen kändes lättare i Brown så kan man väl säga att det är glädje som råder i Beige, som beskriver livet i Harlem på 1920-talet. Många kritiker är ganska kallsinniga till den tredje satsen i B,B & B, och några av oss tycker kanske att det är den bästa. Ett antal mycket fina melodier och orkestreringar talar för detta, en fin jazz-vals och Strayhorns Sugar Hill Penthouse som finns fint invävd gör att helheten blir minnesvärd. Möjligen är finalen något överarbetad, men till exempel Beethoven tog ju ganska lång tid på sig för att avsluta sina symfonier…….Det påstås att Duke kämpade mycket med själva avslutningen och gjorde ganska stora förändringar i allra sista stund. Bl. a. var det sannolikt så Strayhorns bidrag kom in i bilden. I Godisrummet ffinns Brown och Black i orignal såsom de spelades den 23 januari 1943 i Carnegie Hall. Ljudkvalitetn är här helt OK, men den som vill lyssna på detta i optimal ljudkvaliet hänvisas till Louie Bellsons inspelning från 1992.