Duke Ellingtons introduktion till Black, Brown and Beige
Den 23 januari 1943, alltså för i dagarna 75 år sedan, gjorde Duke Ellington och hans orkester sitt första framträdande i New Yorks välkända Carnegie Hall i vad som skulle bli en serie av årliga händelser under 1940-talet. Denna konsert har blivit legendarisk av flera skäl, men det kanske främsta var att här presenterades Ellingtons kanske viktigaste komposition, Black, Brown and Beige, för första gången och i sin helhet.
Den kompletta kompositionen lär har framförts endast tre gånger, förutom vid detta tillfälle också i Boston den 28 januari samt i Cleveland den 20 februari. Konserterna från NYC och Boston finns bevarade, men ljudkvaliteten är inte direkt överväldigande, särskilt inte vad gäller Black.
Någon studioinspelning av det kompletta verket gjordes aldrig, varför det tog många år innan det gick att lyssna på live-inspelningen från Carnegie Hall som utgavs på Prestige 1977. Däremot skapades en svit som likaledes kallades Black, Brown and Beige, och senare gavs ut fyra 78-varvssidor, med utvalt och något omarbetat material jämfört med originalkompositionen. Senare kom Ellington att “låna” åtskilliga avsnitt ur B, B & B för t. ex. My People, Sacred Concerts etc. och vissa av scenerna i samband med konserter senare under åren. Dessutom gjordes 1965 en studioinspelning av Black som hamnade i Ellingtons berömda “stockpile” och sedermera gavs ut på “The Private Collection”
Black Brown and Beige kanske i första hand inte ska ses som ren jazzmusik eftersom den är skriven utan utrymme för improvisationer och förmodligen med avsikten att den skulle kunna framföras av vilka (skickliga) musiker som helst. Den för ibland tanken till vad t. ex. Paul Whiteman och George Gershwin försökte åstadkomma på 20 och 30-talet med sina experiment med symfonisk jazz. Man kan i det sammanhanget frestas att tycka att B, B & B är en lysande höjdpunkt för dessa.
Konserten i Carnegie Hall ansågs säkert lyckad, men B, B & B mottogs, med några få undantag, med ganska stor skepsis, något som säkert gjorde Ellington nedslagen och bidrog till att verket uppfördes så få gånger. Det kyliga mottagandet berodde förmodligen på att varken publik eller kritiker ännu var redo för den här typen av musik, detta hände ju trots allt under senare delen av swing-eran. Detta verk tål att jämföras med de främsta som åstadkommits av kompositörer som Beethoven, Brahms, Ravel och Debussy, för att nu bara nämna några, och det har även framförts av andra, som t. ex. Claude Bolling och Louie Bellson.
Den senare gjorde en inspelning under tidigt 90-tal med ett “All Star Big Band” med Clark Terry på trumpet. Det visar sig att Bellsons inspelning snarare är en återskapelse av originalet än en tolkning av materialet, något som gör att man kan jämföra denna inspelning med originalet och notera att denna ibland ton för ton och fras för fras överensstämmer med detta.
Några avvikelser förekommer dock: bl. a. sticker Clark Terrys vackra ton ( Terry spelar solo i Come Sunday, där Hodges gjorde det i originalet) ut samt att Joe Williams är sångsolist i The Blues Ain’t. Williams är ju en av jazzens bästa blues-sångare och ersätter i detta fall originalets altröst.
I Godisrummet finns Black framfört av Louie Bellson och hans All Star Big Band med bra ljudkvalitet. Där finns även Black som den spelades i NYC och Boston i januari 1943 för en jämförelse. På grund av defekter i källmaterialet kommer delar av Black på Prestigeinspelningen från Boston den 28 januari. I Black beskrivs de svartas liv under slaveriet och den har tre huvudmotiv: Work Song, Come Sunday och Light.
Vi återkommer med mera om Black Brown and Beige, och till dess låter vi er njuta av Black.