Duke Ellington på Hurricane Restaurant, senare omdöpt till Cafe Zanzibar
Lawrence Brown är solist i Love Letters
Bilden ovan är sannolikt från Hurricane Restaurant 1944. Ellington och hans orkester var engagerade där under ett stort antal veckor under år 1943 och 1944. Etablissemanget genomgick en renovering i början av 1945, och döptes därvid om till Cafe Zanzibar, där vi återigen återfinner Duke Ellington och hans mannar under sensommaren och hösten 1945. Från åren 1943 till 1946 finns en myckenhet radioutsändningar bevarade, varav många finns utgivna på DETS-serien . I det här fallet rör det sig om en MBS-utsändning,(MBS=Mutual Broadcasting System) som inte utgivits tidigare och som DESS-medlemmarna nu kan hitta i sin helhet i Godisrummet.Orkestern bestod vid denna tid av Rex Stewart, Shelton Hemphill, Taft Jordan, Cat Anderson och Ray Nance på trumpet, Joe Nanton, Claude Jones och Lawrence Brown på trumpet, Jimmy Hamilton, Johnny Hodges, Otto Hardwicke, Al Sears och Harry Carney på rörblås, samt Ellingto, Fred Guy, Junior Raglin och Sonny Greer i rytmsektionen. Dessutom medverkade vid denna tid vokalisterna Joya Sherrill, Kay Davis, och Al Hibbler även om dessa inte hörs på denna inspelning.
Efter introt med Take The A Train, får vi höra Subtle Slough som väl är mera känd under sin alternativtitel, Just Squeeze Me, där vi får höra i första hand Ray Nance i första hand som solist på trumpet, men även “Tricky Sam” Nanton och Rex Stewart på trombon resp. trumpet. Al Sears hörs därefter som tenorsolist på I’d Do It All Over Again innan en räcka av solister får göra sitt i Three Cent Stomp. Iordning är dessa: Ellington, Jordan, Nanton, Nance, Raglin, Stewart, Sears och Anderson. Love Letters, som kommer därefter är ett solonummer för Lawrence Brown.
Ray Nance bidrar med sång på Riff Staccato, som ibland även betitlas Otto, Make That Riff Staccato men vem denne Otto skulle vara förtäljer inte historien. Man skulle kunna tro att det syftar på Otto Hardwicke, men då numret skrevs av A. Schwarts/Orent är väl detta knappast troligt. Den andre solisten är i detta fall Al Sears. Nästa nummer är en långsam ballad, I’ll Buy That Dream, som passar utmärkt för till Harry Carneys barytonsax. Cottontail spelas därnäst och innehåller solon av Nance, Sears, Carney, Ellington och Sears igen. Som avslutning får vi höra Way Low där vi förutom Carney också får höra Hamilton, Stewart och Brown som solister.
Ljudkvalitén lämnar kanske en del övrigt att önska, men förhoppningsvis kanske denna inspelning blir till någon glädje för medlemmarna.