Medlemsmötet den 27 april blev en succé med två mästerliga aktörer – Gert Palmcrantz och Ulf Johansson-Werre – i centrum.
Tack vare bidrag från Leif Jönsson, Bo Haufman och Sonja Svensson kan webbplatsen ge en kort rapport från mötet.. En fullständig kommer i nästa nummer av Bulletinen.
Först ut på plan var Gert Palmcrantz, som kåserade om och spelade musik av Ellington i olika tolkningar. Gert hade plockat fram mycket från sin stora samling av 78-varvsskivor men bjöd också på musik som han spelat in vid olika evenemang. Publiken fick sig till livs ett program som spände över 85 år – från 1930 till 2015.
Inledningsvis fick den bl.a.höra Ellingtons inspelning från 1930 av Three Little Words med Paul Whitemans Rhythm Boys – Harry Barris, Bing Crosby och Al Rinker och den tysk sångkvartetten Comedian Harmonists’ version av Creole Love Call också från början av 30-talet. Från det decenniet var också ett par Ellington-tolkningar av Arne Hülphers orkester – Black And Tan Fantasy (1937) med ett fint solo av Smyget Redlig i Bubber Miley-stil och en version av Caravan (1938) med dragspel i bakgrunden.Från 1940-talet blev det Sven-Olof Sandberg med Så många om och men – en version på svenska av Don’t Get Around Much Anymore – och Very Lynns tolkning av I’m Benning To See The Light från den 13 juni 1945.
Avdelningen 1950-talet bjöd på en HMV-inspelning med Delta Rhythm Boys av Take The “A” Train från september 1950 och Alice Babs på Metronome med I’m Checkin’ out go’om bye från den 18 juli 1951.
1970-talet representerades av Don’t Get Around Much Anymore i en tolkning av Östen Warnebring under titeln Kan jag få låna den av dig inspelad i maj 1971 och Just Squeeze Me med Lee Gaines och Charlie Norman från augusti 1981 hämtad från skivan Sophisticated Lady med tio Ellingtonlåtar.
Godbitarna från 1990-talet var många. Publiken fick bl.a. höra Alica Babs på Nalen i september 1999, Asta Jäders tolkning av Sultry Serenade tillsammans med Emil Iwring på fiol i hans sista framträdande 1992 och Mood Indigo framförd av Joya Sherrill tillsammans med bl.a. Bent Persson och Arne Domnérus.
Gert avslutade sin avdelning med Creole Love Call (The Evergreens 2015), I Let A Song Go Out Of My Heart (Monica Andersdotter 1993) och Don’t You Know I Care (Arne Domnérus-Ulf Wesslén 1994). Avslutningsnumret är en inspelning från Maria Kyrka under Ellingtonkonferensen 1994.
Publiken följde noga med i presentation och efteråt blev det mycket frågor.
Pausen blev ett bra tillfälle att smälta intrycken, mingla med DESS-kompisar och avnjuta barchefens anrättningar.
Sedan tog Ulf Johansson-Werre över. Han är en enastående pianist som ensam har förmågan att hålla stor show. Den här gången gav han en demonstration i stride piano på den fina flygeln som DESS får använda i Franska Skolan aula.
För den använde han musik av James P. Johnson – den store stride-mästaren – och av Johnson’s elever Fats Waller och Duke Ellington.
Publiken fick höra bl.a. Harlem Strut och Carolina Shout (Johnson), Handful Of Keys (Waller) och Black An Tan Fantasy, Black Beauty och Caravan (Ellington).
Ulf spelade också Spencer William-kompositionen Tishomingo Blues och Sonja Svensson såg påpassligt till att bevara framförandet för eftervärlden.
Som extranummer begärde Gert Palmcrantz att Ulf skulle spela What Am I Here For och det gjorde han. Det blev också avslutningen på en synnerligen lyckad DESS-kväll.