Den här gången bestod mötet av tre delar. Först var det årsmötet med val och annat. Sedan höll John “Jonte” Högman ett föredrag om sin relation till Ellington och hans musik och därefter spelade Joakim Falk Blue Devils lite Ellington och annat.
Håkan Skytt och Lars Björkman skötte årsmötet med sedvanlig bravur.
Styrelsen fick ansvarsfrihet för sin skötsel av föreningen under 2019. Valet av styrelseledamöter fick sin karaktär av att Leif Jönsson avsagt sig uppdraget som ordförande och Anders Asplund lämnar som DESS’ kassör efter 15 år på posten.
Bo Ahnegård hade lett valberedningen.
På dess förslag valde årsmötet Bo Haufman till ny ordförande. Han har ett år kvar på sitt styrelsemandat. Lars Björkman, Thomas Harne och Owe Persson utsågs till styrelseledamöter på två år. Claes Brodda, Leif Jönsson och Peter Lee sitter kvar i styrelsen ytterligare ett år.
Bo tackade för förtroendet
och avtackade sedan Leif Jönsson och Anders Asplund för deras stora arbete för DESS och främjandet av intresset för Duke Ellington.
Efter årsmötet var det dags för kvällens föredragshållare saxofonisten m.m. John “Jonte” Högman att ta över scenen.
Han höll ett föredrag präglat av kunskap och hans kärlek till Ellingtons musik.
Det var mycket uppskattat och publiken önskade Högman välkommen tillbaka.
Efter den sedvanliga pausen med mingel och förtäring tog Joakim Falk Blue Devils över.
Gruppen, som bestod av Joakim Falk, kornett, Adam Falk, klarinett och tenorsax, Gunnar Åkerhielm, piano och Nicklas Wennström, bas, ingår i normala falll i den lite större gruppen Spicy Advice Ragtime Band.
Spelstilar och melodival hämtar man från förra seklets tidigare decennium, dvs 10-, 20- och 30-talen. Vi fick, säger Thomas Harne i sin rapport till webbplatsen, lyssna till en hel del Ellingtonmusik, men också till låtar förknippade med andra ledande jazz-personligheter under denna tid.
Snibor och The Mooche i två ganska bokstavstrogna versioner inledde programmet. I det senare numret presenterade sig alla musikerna i tur och ordning, en growlande klarinett, sordinerad kornett, raka baslinjer i en klassisk ”walking bass” med mjuk stor ton, tenorsolo i den äldre skolan samt välvalda pianotoner.
Ensemblespelet var i början något ruffigt, men ju längre tiden led, desto bättre lät samspelet och soloinslagen. ”Jonte” Högman hoppade in i Dinah och smälte väl in i bandet. Samtliga levererade smakfulla solon.
Mood Indigo bjöd på ett längre, läckert pianosolo samt ett kornett-solo i den högre skolan. Oriental Man, med en hänvisning till Johnny Dodds, lät oss höra ett tidstypiskt pianospel.
I Singin´ the Blues, som bl a ingick i Bix Beiderbeckes repertoar, briljerade Nicklas Wennström i långa melodilinjer med sin stråkbas. You Always Hurt the One You Love, var en trevlig bekantskap med refrängsång av Joakim på klassiskt manér. Black and Tan Fantasy följde därefter.
In the Gloaming, med rötter så långt tillbaka som 1877, blev en ny bekantskap för de flesta, medan slagdängan I´m Confessing that I Love You fick flera att gnola i refrängen. The Chant med referens till Jelly Roll Morton kom sedan och spelades med inspirerande hastighet och fantasi. Konserten avslutades med Creole Love Call.
De flesta välkända ansikten var på plats men mer publik är alltid att önska.
