I den amerikanska nationalkaraktären, så som den återspeglas i konsten, existerar en beundran för de som protesterar mot etablissemanget och de som rör sig utanför lagens råmärken.
Berättelser av denna karaktär finner man även i den amerikanska sångskatten. Visor av bluesliknande slag skrevs redan under 1800-talet och skildrade då oftast mord och död i någon form.
”Frankie and Johnny” (ibland skrivet ”Johnnie”) tillhör den kategorin. Ibland kallas den ”Frankie and Albert”
Händelsen, som beskrivs, lär ha utspelats i St. Louis 1899 då Frankie Baker, en 22 år ung kvinna, skjuter sin 17-årige älskare som påstås heta Allen eller Albert Britt. Varför titeln senare blev ”Frankie and Johnny” är svårt att förklara. Vem som skrev melodin är också oklart men när den publicerades 1904 tillskrevs den en viss Hughie Cannon och hade namnet “He Done Me Wrong”.
1912 publicerades den igen (av Frank och Bert Leighton) men nu med namnet “Frankie and Johnny”.
Det finns över 250 registrerade inspelningar av numret. Den första gjordes av två amerikanska ragtimeartister för Pathé Records i London 1912.
Duke Ellington använde det i flera sammanhang under 40-talet och fram till 1950 men upplägget och arrangemangen utvecklas över tiden.
Till en början var ”Frankie and Johnny” ett solonummer för Ellington i samspel med Jimmy Blanton.
Man kan höra detta upplägg i en radioinspelning från den 29 maj 1941 tillsammans med Scott Trotters orkester i radioprogrammet ”Kraft Music Hall”.
Det återkommer den 17 september 1941 då Ellington gör en serie inspelningar för Standard Radio Transcriptions.
I princip samma arrangemang som när numret spelades första gången (men utan bassolo) kan höras i en “Kraft Music Hall”-utsändningen från den 18 januari 1945. Återigen är det med John Scott Trotters orkester och Bing Crosby är konferencier.
Men dessförinnan hade numret framförts i en mer utvecklad form. När det framförs vid en konsert på ett Naval Training Center den 8 juli 1944 spelar Ellington sitt solo på ett mera subtilt sätt. Men den här gången är det inte bara kopplat till basisten – nu Junior Ragling – utan också till ett solo av Joe Nanton. Från och med nu skulle ”Frankie and Johnny” bli mer och mer ett trombonnummer.
Det är påtagligt när det spelas som avslutningsnummer (tillsammans med ”Metronome All Out”) på Carnegie Hall-konserten den 19 december 1944. Den här gången spelar Nanton två korus.
Samma arrangemang används på Philharmonic Auditorium i Los Angeles den 17 januari 1945 och den 20 januari 1946 på Civic Opera House i Chicago.
Kombinationen ”Frankie and Johnny” och ”Metronome All Out” framfördes också vid konserter den 26 maj 1945 (Regal Theater i Chicago), den 15 september 1945 (Radio City Hall i New York) och den 4 januari 1946 (Carnegie Hall i New York).
En kommersiell inspelning av ”Frankie and Johnny” gjordes den 16 maj 1945 för Victor. Ellington kompas enbart av bas och trummor och han behandlar numret som en pianofeature med kortare inpass av Junior Raglin, allt i ett något snabbare tempo än tidigare.
Kombinationen ”Frankie and Johnny” och ”Metronome All Out” återkommer vid konserter den 25 maj 1946 (Radio City Hall), 19 april 1946 (Cornell University) och den 31 augusti 1947 (Hollywood Bowl). Nu är är det Oscar Pettiford som hanterar basen.
Numret finns också med i den ”soundie” med namnet ”Symphony in Swing” som Ellington spelade in för Universal den 16 februari 1949. Här är det Tyree Glenn som spelar trombonsolot.
Sista gången ”Frankie and Johnny” träffas på i Ellingtons repertoar är vid turnén i Europa 1950. Numret finns bevarat från konserter i Zurich den 2 maj och i Hamburg den 29 maj 1950. Men då ersätter Ray Nance och hans violin trombonen. Säkerligen spelades numret vid flera konserter under denna turné.
fil tillkommer senare
Författare: Bo Haufman / Ulf Lundin