Det är runt halv nio på kvällen i Newport, Rhode Island. Duke Ellington och orkestern (utan fyra nyckelmedlemmar) är på väg upp på estraden på Freeport Stadium. Det är sista kvällen av den tredje upplagan av Newport Jazz Festival. Innan den är över långt efter midnatt har mycket förändrats för Ellington.
“Jag föddes i Newport, Rhode Island den 7 juli 1956” har Ellington sagt senare.
Efter två festivaldagar med regn och dåligt med besökare har vädret förändrats till det bättre och solen har kommit fram. Dessutom är det lördag och festivalprogrammet den här kvällen innehåller många stjärnor med Ellington som höjdpunkt.
Ellington skall framträda två gånger under kvällen. Först som en upptakt till kvällen för att få fart på stämningen och sedan som dess avslutning. Utöver Star Spangled Banner spelar Ellington bara två nummer – Black and Tan Fantasy med Cat Anderson på trumpet i stället för Ray Nance, som var en av de frånvarande musikerna, och Tea for Two med Willie Cook som solist. Publikreaktionerna är ganska ljumma men kanske det beror på att publiken fortfarande håller på att strömma till.
Han och orkestern – nu fulltalig och dessutom med Roy Burrowes bland trumpetarna – är tillbaka på estraden strax före midnatt.
Han har föregåtts av bl.a. på Bud Shank, Anita O’Day, Teddy Wilson och Chico Hamilton. Särskilt den senare lyckades tända publiken med långa avslutningsnumret “Blue Sands” så stämningen är god. Duke är stressad och har varit så i flera dagar. Han vet att orkestern ännu inte behärskar den nyskrivna Newport Suite, som är tänkt som nyckelnumret och han känner på sig att publiken vill ha saker som svänger.
Två kvällar tidigare hade Count Basie trots regn och rusk fått publiken entusiastisk med en blandning av sin nya och gamla repertoar. Och tidigare i veckan hade George Wein klargjort för Duke att det inte kom på tal att orkestern spelade medleyn av gamla slagnummer. Så en liten stund före entrén hade Ellington sagt till bandet: “After we finish the Suite, let’s just relax and have a good time. Let’s play the Diminuendo and Crescendo in Blue.”
Och det var lyckokastet. Kände Duke på sig att att numret skulle kunna tända publiken? Förmodligen! Men varför följde det inte direkt på Newport Up – den sista delen av Newport Suite – som Gonsalves och Jimmy Hamilton fick att svänga till riktigt ordentligt? Tyckte han att publiken behövde svalna av efter det och smälta den nya sviten?
I vilket fall som helst, efter den lätt sömniga Day In Day Out tar Ellington upp introduktionen till Diminuendo in Blue och leder bandet in mot Gonsalves 27 chorus långa mellanspel och resten är historia.
“Here and there in the reduced, but still multitudinous crowd, a couple got up and started jitterbugging. Within minutes, the whole of Freedom Park was transformed as if struck by a thunderbolt … hundreds of spectators climbed up on their chairs to see the action; the band built the magnificent arrangement to its perennial peak and the crowd, spent, sat limply wondering what could follow this.” (Leonard Feather i Downbeat)
Newport Up och Diminuendo & Crescendo in Blue
Thank you Ulf for this retrospect of July 7, 1956. I will never forget this historical event, I was only fifteen years old (as Duke used to say). But I was not aware of Duke’s and Paul Gonsalve’s success at Newport until a couple of months later when Claes Dahlgren presented Dimunuendo and Crescendo in Blue in his radio broadcast “Glimpses of Jazz from USA”.