DESS har fått följande konferensrapport från den från New York nyss hemkomne Bosse Haufman. Han kommer att publicera en mer utförlig rapport i nästa nummer av Bulletinen.
”Den 24:e konferensen hade ett fullmatat program men samlade tyvärr inte mer än 60-70 deltagare, varav fyra var svenska.
Den inleddes med en visning av TV-filmen ”A Drum Is A Woman” och dansösen Carmen de Lavallade som spelade ”Madam Zzaj” var närvarande tillsammans med Candido Camero som också medverkade i filmen. John Wriggle höll en intressant föreläsning om filmens tillkomst och de ovan nämnda personligheterna svarade på delegaternas många frågor.
På kvällen kunde vi avnjuta ett för tillfället sammansatt storband vari ingick Art Baron på trombon som spelade en vacker version av ”Single Petal of a Rose” som sin hyllning till den nyss bortgångne Buster Cooper.
Andra dagen bjöd på en lång serie innehållsrika föredrag och paneler. Den inleddes med att Aaron Bells dotter Robin Bell-Stevens kåserade på ämnet ”Women in Jazz”. Det följdes av en ung universitetsstuderande, Rebecca Fulop, vars specialisering är musik i film. Hon lät oss få ta del av musiken i ”Anatomy of a Murder” och beskrev hur den var komponerad för att passa händelserna på filmduken.
Den franske Ellington-specialisten Philippe Baudoin höll ett intressant föredrag om Billy Strayhorns gode vän pianisten Aaron Bridgers, som tillbringade större delen av sitt liv i Paris. Han beskrev Bridgers som ”The Ambassador of the Grand Duchy of Ellingtonia in Paris”.
Krin Grabbard, känd skribent av jazzartiklar och böcker, beskrev initierat de få tillfällen då Charlie Mingus och Duke Ellington samarbetade. Allt från kontroversen med Juan Tizol till ”Money Jungle” och framförandet av ”The Clown”.
Matthias Heyman, belgisk musikolog med kontrabasens roll i jazzen som sitt studieområde och därmed Jimmy Blanton som sitt specialintresse, beskrev med stor kunskap hur Ellington arbetade med sina basister allt ifrån Wellman Braud och Billy Taylor fram till Jimmy Blanton och Oscar Pettiford.
Bill Saxonis, kunnig Ellingtonkännare, talade om Ellingtons inflytande på andra artister i undrhållningsvärlden. Han följdes av John Hasse, författaren till boken ”Beyond Category”, som talade om Ellingtons uppväxt i Washington och hans tidigaste influenser.
Dag tre gav till bussutflykter. En till Ellingtons grav i Woodlawn Cemetary och en till Ellingtonstatyn, Apollo Theatre, platsen där Cotton Club låg och till Ellingtons bostad.
På eftermiddagen hade vi nöjet att få höra ett mycket uppskattat föredrag av vår egen Olle Edström om Ellingtons påverkan på svenskt jazzliv och hur jazz uppfattades i Sverige från 1930-talets början och vidare fram i tiden. Det var i princip ett koncentrat av hans bok ”Duke Ellington och jazz i Sverige”.
Han följdes av Carl Woideck talade om Irving Mills ”advertising manual” som publicerades 1931 och per automatik skickades ut till alla teatrar, danspalats m.m. som engagerade Ellingtons orkester. Mycket av innehållet i manualen levde kvar bland dylika arrangörer långt efter att Mills upphört att vara Ellingtons manager.
Därefter kåserade Steven Laske på temat ”Earliest Ellington”, ett område som han är specialist på. Han talade om de tidigaste inspelningarna på de sällsynta etiketterna Blu-Disc och Up-To-Date och han kunde med viss stolthet konstatera att han var innehavare av flera av dessa rariteter.
Ken Steiner, likaledes forskare om Ellingtonia och flitig på Facebook, visade stumfilmen ”Headlines” från 1925 som är The Washingtonians första framfrädande på film.
Filmen visades redan vid konferensen i Amsterdam men den var nu restaurerad till bättre kondition.
Dagen avslutades med att Will Friedwald visade en rad mer eller mindre okända filmer och videoupptagningar av Duke Ellington och orkestern från olika platser i världen.
Sista konferensdagen inleddes med en ”champagne brunch” varvid Carmen de Lavallade tilldelades utmärkelsen ”Beyond Category Award” för ett lång och framgångsrikt liv som dansös i olika sammanhang. Senare gjordes ett besök på ”Jazz at Lincoln Center”, en fantastisk byggnad speciellt konstruerad för musik- och teaterföreställningar.
Den sista programpunkten, och kanske den mest intressanta, var Phil Schaaps kåseri om de tillfällen då Duke Ellington och Louis Armstrong samarbetade. Iden till ett samarbete hade sitt ursprung i filmatiseringen av ”Paris Blues”.